Hej.
Jag kan liksom bara konstatera att jag nog inte mått så bra det senaste året. Det har varit mycket turbulens kring flytt, konflikter och stress. Jag har slutit fred mig mig själv, jag måste inte prestera för vad andra anser hur saker skall vara. Jag duger och jag duger bra!
Jag behöver rutiner för att inte bli stressad, men rutiner gör mig uttråkad... Haha, ja ni hör. Jag mår hur som helst mycket bättre nu.
Jag fixar tex sociala kontakter mycket bättre, jag orkar och vill upprätthålla mina vänskapsrelationer och jag vill träffa syskon och föräldrar mer. Men jag har också bestämt mig för att om människor vill vara en del av mitt liv så får de också se till att vara det. Självklart menar jag inte att det bara hänger på dem, men när jag gjort minst 3 försök till kontakt eller få till en träff, ja då ledsnar man ju. Likaså har jag medvetet sållat ut personer jag faktiskt inners inne inte känner att jag kan lita på till 100% Jag menar, om din så kallade vän snackar skit om alla sina andra vänner inför dig, vad säger då hon om dig när du inte är där?
Sen min älskade make, vi som hängt ihop 4 år om nästan precis 2 månader. Min bästa vän och mitt största irritationsobjekt, så olika i mycket men ändå så nära och synkade. Den sista januari 2016 är han också mitt längsta kärleksförhållande, det är fint tycker jag. Vi har ju ändå från start gått igenom allt mellan himmel och helvete. Död, sjukhusvistelser, operationer, bröllop, flyttar, rättegångar och rådgivning. Allt detta har vi fixat tillsammans och det är jag stolt över.
Vi har för snart 2 veckor sedan flyttat in i världens mysigaste hus. Huset är falurött med vita knutar, enplan och uthus. Den större delen av huset är byggt 1841 och har fungerat som missionshus här i byn. Vi bor numera alltså i utkanten av vår stad med total närhet till skogen, men ändå nära till affärer och shopping. Här trivs vi redan och hoppas vi får stanna länge.
Kram